Jag körde min tuffaste trippel förra helgen, med den avslutande tredje maran på 11h 22min.

Jag kom ändå på en elfte plats totalt och har avancerat ytterligare i den totala världscupen.

Varför blev det så här? Jag fick kramp i ländryggen och kunde inte gå normalt. Det berodde säkert på flera orsaker, bl.a att jag körde rätt tufft på cykeln. Simningen gick annars ganska planenligt, men blev något för ryckigt för att vara perfekt. På cykel var jag uppe och ”köttade” på så vinnaren Markovic hade svårt att hänga med ett tag. Han åkte på en varning och gult kort för att han låg för nära. Inom de tio meter som är gränsen för det tillåtna. På natten fick jag betala lite för den hårda forceringen och tappade lite tid – som jag alltid gör på natten – men jag tror jag börjar komma underfund med orsakerna här också. Sedan växlade jag som sjua efter cyklingen och hade en jämn och stabil löpning de två första marorna. Dock forcerade jag lite väl andra halvan av första maran, men jag lär mig.

Sedan kom det en riktig regnskur, med inslag av hagel och det blev ruskigt kallt. De andra medtävlarna tog regnskydd under träden, men jag fortsatte i regnet och blev givetvis helt nerkyld. Då högg krampen in i ryggen som en kniv. Trots två besök i massagetältet och försök med värmesalvor och annat släppte inte krampen. Den blev bara värre och värre. Speciellt i uppförsbackarna, som jag till slut fick gå uppför baklänges. För att komma framåt fick jag rusa 30-50 meter i taget, från lyktstolpe till nästa träd, från trädet till ett staket för att vila. Långsamt kom jag framåt. Det gick knappt att få in luft och det är tufft att göra en mara och hålla andan. Därför de många stoppen – en måste ju andas ibland!

Annars hade jag en bra tid på gång, klart under mitt tidigare personliga rekord. En möjlig 5:e-7:e plats var i sikte. Men jag har inget att skylla på, jag var inte bättre just då.

Det är även så att kroppen inte är helt återhämtad efter de två dubbla Ironman som jag kört de senaste veckorna. Men jag gjorde en satsning utan att feglira, jag körde så mycket det gick, när det gick. Det kommer svackor under ett race, även under kortare lopp än en trippel, men det går att komma igen. Ge aldrig upp.

Ett stort tack till världens bästa supportcrew: Petra, Oliwer, Stefan och Gisela stöttade hela vägen in i mål. Utan ett bra team är ultratriathlon en omöjlighet. TACK!

På lördag är det åter dags för Järnmannen i Kalmar, den tolfte i rad och det känns som kroppen börjar komma igen. Nu får detta bli som en lång träningsdag med betoning på återhämtning. Men väl uppe i sadeln är det väl som vanligt, svårt att hålla igen. Sen är det bara ta sig hem, bäst man kan. Vi ses på banan och lycka till alla som ska köra.