Jag börjar återhämta mig efter en mycket lång tävling!
Det mest positiva med loppet är att min rygg håller. Inga problem alls med ryggen, tackvare mina nya inlägg i skorna. Mitt högra ben är 15 mm kortare än det vänstra och det är tydligen detta som varit boven till mina ryggbesvär. Det var Bengt Lind, min läkare som opererat mig två gånger i vår, som tipsade mig om Kalmi på Berzeligatan i GBG, Idrottsortopeden som jobbar med inlägg. Han mätte mina höfter med ett vattenpass och kunde konstatera att jag är sned som lutande tornet i Pisa. Han tillverkade inlägg som bygger upp högerbenet med 6 mm, till att börja med. Tackvare de nya sulorna fungerade ryggen perfekt, MEN..

Nya inlägg och tre maror: Hur stora blåsor tror ni jag har under fötterna? Mitt i hålfoten fick jag gör stora blåsor, som efter en mara började göra ont så in i bänken! Efter det var det bara att försöka överleva.. och komma i mål. Jag gjorde t.o.m tre löpvarv för mycket, för datorn hade räknat fel, men det är ju bra träning inför Mexiko:)
Jag simmade bra i ca 8000 m, sen blev jag lite trött tackvare den bristande träningen. De sista km simmade jag ändå lugnt och avspänt, trots tilltagande smärta i revbenen. Växlingen var OK och väl upp på cykeln upptäckte jag att det blåste rejält. Det rullade på bra och jag höll medvetet igen lite för att inter krokna allt för tidigt. Pulsen var ändå lite för hög, för jag hade svårt att få ner energi, periodvis. Efter 18 timmar bestämde jag mig för att göra ett sovstop, trots Petras vilda protester:) Bättre att skona ryggen än att riskera något i onödan, ett klokt beslut, tycker jag själv. Jag var av banan fem timmar och hann sova hela fyra timmar. Jag kände mig pigg på morgonen och avslutade de sista milen på cykel i bra fart. Sittställningen känns kanon på min nya TREK och många av mina med tävlare berömde min fräcka hoj.
Växlingen var snabb och löpningen började lugnt och stabilt, men jag tyckte att det sved under fötterna och blåsorna på hälsenorna, som jag fick redan tidigare under veckan, gjorde rejält ont. Det funkade ändå hyffsat under första maran, men sen brände det som glödande kol under fötterna.
Petra gjorde en hjälte insats igen under natten, hon gick med mig i tio varv, ca 13 km för att hålla mitt mod uppe. jag tänkte ett tag, när det var som värst, att jag slänger mig in i buske och gömmer mig så hon inte hittar mig och då får jag vila lite.
När hon gick in för att sova ett par timmar, hade jag bara åtta varv kvar till två maror. Då visste hon att jag skulle fortsätta kämpa… men det gjorde jäkligt ont under fötterna, blåsorna var nästan lika stora som i Mexiko för två år sen, men inte lika djupa. Jag börjar kunna gå och stödja på fötterna redan efter fem dagar. Kryckorna har jag slängt, sist satt jag ju i rullstol.. detta är ett framsteg.
Under sista maran hade som mål att jaga ifatt en medtävlare, plus att hålla undan för en annan. Lite spurtkrut fanns det ändå i benen, trots att fötterna sved. Som tack för besväret gjorde jag tre extra varv, ca 4 km men det är klart att ärevarvet ville jag ju inte missa. Det sista varvet springer man nämligen baklänges och då möter man sina medtävlare.
Hur det gick? Jag kom på en 31 plats, med en sluttid på drygt 53 timmar, mer än tio timmar efter mitt personliga rekord. Tiden och placeringen är inget att hurra för, men ryggen håller och det är det som är det viktigaste just nu. Jag är helt nöjd med att ha genomfört en trippel Ironman, endast åtta veckor efter min senaste diskbråcksoperation och med dessa fötter… Det finns ett Franskt ordspråk: Placeringen är inte viktig, men det är viktigt att kämpa om placeringarna och det tycker jag ändå att jag gjort, trots ca. fem timmars stopp.
Fötterna hinner vänja sig med de nya sulorna och det är drygt tre månader kvar till Mexiko så det ska bli bra:)
Jag får se om jag lyckas fixa in en bild på mina fötter, som de såg ut efter tävlingen… jo, jag lyckades till slut: Kolla in ”En Ironman idag..” här till höger så ser ni den senaste fotrapporten:)