…och en mycket ödmjuk inställning inför kommande utmaningar, sitter jag nu framför datorn och läser alla era inlägg. Det är med tårfyllda ögon som jag försöker att få ihop ett par rader. Det värmer enormt att det finns så många vänliga och uppmuntrande människor där ute. Jag känner redan många av er, medan andra är ännu okända. Men jag hoppas att kunna träffa er också. A.S.A.P.

Tack alla som kollar in min sida, det har varit väldigt mycket trafik på sidan och jag ber om ursäkt för att jag inte haft möjlighet att uppdatera dagligen. Det har varit “rätt mycket nu” som ni förstår. Men Niklas har gjort ett jättejobb. Tack.

Jag vill kommentera ett inlägg lite extra. Håkan Petersson. För det är väl du som var med på en trettiomilare med Hisingen Cykelklubb, våren 1997. Det är du som är medskyldig till allt detta. Utan dig kanske jag aldrig hade börjat med triathlon. Du sa några väl valda ord. Om att skava på en cykel i flera dygn. “Börja istället med triathlon, så är du hemma samma kväll”. Det stämmer ju verkligen, om man kör sträckor upp till en vanlig Ironman. Håkan, du har varit min förebild och idol i många, många år. Hoppas  att du fullföljer din dröm att köra tjugo stycke Ironman. Jag vet att du har tagit en tillfällig timeout efter arton stycken genomförda (eller hur?). Nu kanske jag kan inspirera och utmana dig till att köra två till. Ses vi på kattrumpan i Kalmar i sommar? Jag är där, helgen efter jag kört en trippel i Lensahn, Tyskland. Väl vi tjugo är det ju nära till trettio. Men ett delmål i taget. Tack igen Håkan. Och alla andra för att ni bryr er.

Kroppen läker ihop, även foten. Det kommer att ta någon vecka till innan den är hel, men jag har inte så bråttom.

Nästa tävling är i slutet av maj 2009. En dubbel i Österrike och nu är vi redan tre svenskar anmälda. Kul!

Nu ska jag ut igen och heja fram de sista tävlande. Två till kommer att klara maxtiden 14 dygn. Eileen Steil kommer att få det svårt. Hon kommer tyvärr inte att klara maxtiden. Men tänk, hon är ute och kämpar i 14 dygn. Vilka hjältar det finns. Årets tävling har rekordmånga som fullföljer. Alla är riktiga kämpar och underbara ödmjuka människor. Jag har fått massor av nya vänner för livet. The Ultra Family & The Deca Family. Vi ses snart igen.

Jag är mycket tacksam för alla glada och inspirerande inlägg. Fortsätt gärna med det, om ni orkar. Det behövs verkligen nu, i den lite tunga rehab-fasen. Men jag har ju själv bäddat, så jag ska inte klaga.

De värsta bilderna på mina fötter har ni inte sett ännu, men nu finns de hos Niklas Hellerstedt och kommer säkert att finnas tillgängliga under lördagen. Jag har inte tittat själv ännu.

Jag gjorde av med mellan 16-20.000 kcal/dygn under tävlingen. Det är mycket och det handlar om att fettförbränningen fungerar, i kolhydraternas låga. Men intensiteten och pulsen höll jag ner medvetet för att inte bli helt tom. Vilket jag råkade ut för ett par gånger ändå. Men hann upptäcka det i tid, för att kunna fylla på och återhämta mig i tid. En balansgång.

Jag är inte alls säker på att jag kan gå ombord flyget för egen maskin. Det tar ungefär tre veckor innan jag kan gå normalt enligt läkarna. Men jag har bra läkkött och är ganska envis, som ni säkert vet. Hemresan startar på måndag förmiddag.

Vi landar med ett inrikesplan från Stockholm tisdagen den 2 december kl. 10.10 om alla flygtider stämmer. Det vet man ju aldrig. Jag har hört talas om snöstormar.

Tillbaka på Itrim är vi måndag den 8 december, men vi kommer förbi och hälsar på under kommande veckan, såklart. Nu är det tillbaka till vardagen och vardagsmotionen igen.

Hoppas att det går bra med Itrims stegräknarutmaning nu i november. En hälsning till alla som är Itrim.

En stor kram och massor med hälsningar till er alla!

Obeskrivligt, överraskande och oväntat - tvåa! Men jäkligt gött!

Det är nu drygt två dygn sen jag avslutade den ultimata utmaningen, World Challenge Deca Ironman. En tiodubbel Ironman och det fortfarande omtumlande och ofattbart.

Jag sitter i rullstol och har inte tillåtelse att stå på fötterrna. Det kommer säkert att ta ytterligare minst tre-fyra dagar innan jag kan och får gå. De har opererat bort hela vänster trampdyna (se bild), som bara var infekterat kött. Även högerfoten är skuren på flera ställen.

Jag får bra vård, de lägger om fötterna tre gånger om dagen. Jag rullar omkring med min rullstol (se bild) och hejar fram de andra medtävlande som närmar sig målet. Oliwer och Petra är ett fantastiskt stöd och har fått utstå mycket lidande och frustration och utan dem hade detta varit helt omöjligt att genomföra. Ett jättestort tack till er. Det är nog ingen som riktigt förstår vad som krävs av serviceteamet vid ett evenemang av denna denna storlek. Tack även till Niklas Helllerstedt, som var här under några hektiska dygn och skickade info till hemmaplan och assisterade med langning och energigivande hejarop. Det är tack vare mitt fantastiska supportteam som jag kunde uppnå denna andraplats. Den som kommer att vara en milstolpe i min idrottskarriär.

Petra skriver:
Hej! Tack for alla kommentarer. Vi har sprungit och talat om vem som skriver och vad som står här på bloggen. De har opererat Karis främre del av vänstra fotsulan. Han tar rätt stark antibiotika. Så den där ölen får vänta.
Lika varmt som det har varit på dagarna, lika kallt har det varit på nätterna. Mellan 4-8 grader.
Jag och Oliwer är så stolta över honom. Så fort Kari kommer upp på fötterna ska han börja skriva något här, men just nu ska han inte gå på sina fötter. Inflammationen och infektionen måste lägga sig först.

Många kramar från familjen Martens

Uppdaterad
Otäck bild på Karis sargade vänsterfot: “You wants to do a deca? Think about it” »
Bild på Kari i rullstol: “Kari Martens new car” »
Helmut Dietz bild på Kari och Oliwer: Kari Martens »
Helmut Dietz bild på Petra: Petra Martens »
Helmut Dietz bild på Kari och Oliwer innan cyklingen: Kari & Oliwer Martens »

Kari tar det lugnt i hängmattan nu efter målgång. Fötterna är rätt illa tilltygade. Ena hälen är en enda stor blåsa. I slutet av tävlingen tyckte han att det nog skvalpade i skon, men försökte glömma och körde på.

Merparten av de tävlande är, som vi har skrivit om tidigare, riktigt duktiga löpare. Kari säger att det är en rätt skön känsla att kunna ligga vid sidan om och kolla hur de andra kämpar på. Emmanuel Conraux har under ett 24-timmarslopp sprungit 258 km, men har nu varit ute 20 timmar längre än Kari och har dessutom 10 mil kvar. Mario Rodriquez, Ferenc Szonyi och Hildeberto Villa är i ungefär samma klass som löpare.

Det ger lite perspektiv på vilken otroligt stark insats under marathonloppen som Kari har gjort. Speciellt som han “inte är någon löpare”. Att kunna hålla alla dessa jagande löpare bakom sig har varit otroligt starkt. Att mentalt inte ge upp när de ibland har tagit in varv efter varv. Att då bita ihop och köra på är väldigt bra gjort. Under de sista två marathonloppen drygade han istället ut avståndet neråt. Han tog även in på ledande Marcel Heinig, men hann inte riktigt fram. Det gör han nästa gång.

Länk: Benoit Beauchamps bild på “The Martens family” efter målgång »

Triathletemag.com: “Marcel Heinig posts strong running leg to overtake Kari Martens in the mother of all ultras” »

Kari kommer, troligen redan senare idag, tillbaka och börjar skriva egna inlägg här på hemsidan. På tisdag kommer han hem till Sverige igen.

Efter 8 dygn, 20 timmar och 6 minuter korsade Kari alldeles nyss mållinjen som tvåa i World Challenge Deca Ironman.

Tysken Marcel Heinig vann. Han kom i mål fem och en halv timme innan Kari. Det var hans ryck under natten mellan söndag och måndag som blev avgörande. Men vad gör det? Kari har överraskat alla. Han är mer än ett dygn före sin målsättning om att klara av detta under tio dygn. Han har knäckt de allra flesta. Underbart.

Artikel GT.se: Göteborgs “Ironman” chockade världseliten »

Kari kämpar på. Marcel Heinig ryckte till sig en ledning om 13 varv, natten mellan söndag och måndag. Kari har lyckats hålla detta avstånd och till och med tagit in lite. Men det roligaste är att det åttonde marathonloppet gick lättare än det sjunde. Och att avståndet neråt, till Mario Rodriquez och Ferenc Szonyi är ganska oförändrat.

Vi får se hur länge han orkar jobba på. I det här skedet kan man känna sig hur pigg som helst och planera för att hålla på i två-tre timmar till, för att ett litet motlut senare bestämma sig för att gå och sova.

Den allmänna åsikten bland alla tävlande och serviceteam har varit att Kari kommer sjunka som en sten genom fältet ju längre löpningen pågår. Man har hört dessa kommentarer hela tiden. Kari ler när han hör det och kämpar några varv till, för det verkar som om en rookie från Sverige kommer knäppa en och annan på näsan.

Håll tummarna, bara målrakan kvar nu. En målraka som är åtta mil.

En ny vecka har precis börjat här i Mexico. Solen går upp i Parque Ninos Heroes. Kari gick upp för tre timmar sen (02.00 lokal tid) efter tre timmars skön sömn i ett alldeles för litet tält.

Maratonlopp nummer 7 blev riktigt tufft. Han kom aldrig riktigt igång efter bara en timmes utomhusvila.

Han funderar över vad han kan göra annorlunda och ångrar att han stannade upp efter lopp 6. Där borde han ha fortsatt att klippa varv efter varv. Han var pigg, men försökte ändå sova. Det ledde till att han bara somnade en kort stund, men vaknade aldrig riktigt till. Startsträckan för att komma igång efter ett stopp blir bara längre och längre.

Detta ska han ändra på nu är tanken. Han ska köra så länge han bara orkar. Om det funkar bra stannar han inte efter lopp 8 (178 varv). Han vill helst upp till 200 varv totalt. Just nu är han på 162.

Om han klarar det, är hans plan att lägga in ett längre stopp, fyra timmar, med rejält med mat, massage och sömn. För att vara riktigt förberedd inför sista loppet. Eller som han själv sa: “Då kanske jag till och med ska köra några intervaller mellan lyktstolparna här i parken, bara på skoj. Nyduschad.”

Han vet att det kommer komma dippar under vägen upp till tvåhundra varv, det är det som är den stora utmaningen just nu. Men starten har sett lovande ut. Efter bra vila och god flytande frukost från Vitargo ser han verkligen att vara på gång.

Han kollar inte så mycket på konkurrenterna, men ser ju att Marcel Heinig kör på, varv efter varv. Tysken har sovit en timme på de senaste två dygnen och leder stort. Frågan är om han får betala för det eller om han klarar av det ända in i mål. Just nu ligger han på massagebänken. Vi får hoppas att han halkar dit och somnar. Men, Marcel ser riktigt stark ut.

Kari verkar inte avskräckt av det här, han pratar redan om “nästa gång ska jag göra så, nästa gång ska jag göra si”, i ett läge där han är mitt uppe i en av världens tuffaste tävlingar.

Idag är den varmaste dagen i parken. Kari gjorde en riktigt stark söndagspromenad, som han själv vill kalla det. Det sjätte marathonloppet klarades av utan stopp. Han tuggade på i över sju timmar. Och leder. Just nu med två varv före Marcel Heinig, som är den enda i täten som fortfarande är ute och springer.

Direkt efter målgång slängde sig Kari ner i sovsäcken. Han vill försöka sova en timme när det är som varmast, för att sen kliva på det sjunde marathonloppet.

Totalt är det nittio varv kvar att springa. Han diskuterar fram och tillbaka hur han ska lägga upp det. Kanske delar han upp det på sex stycken lopp om 15 varv, istället för fyra marathonlopp. Det beror helt och hållet på hur han känner sig.

Även om de andra kanske har knappat in en del idag, så känns det positivt. Han har försökt att spara på krafterna. Vi får se om det har lyckats.

Det sjunde marathonloppet (varv 134-156) planeras att påbörjas ungefär 21.45 svensk tid (14.45 lokal tid).

I övrigt kan man notera att David Clamp verkar ha kastat in handduken.

För en halvtimme sen passerade Kari varvningen. 111 varv avklarade. Halva löpsträckan. Fem marathonlopp avklarade. Fortfarande i ledningen.

Nu är klockan 03.00 lokal tid. Efter att fötterna har fått isbada och Kari har fått i sig mat väntar sömn fram till 05.30 (12.30 svensk tid). Sen påbörjar han det sjätte.

Hans taktik just nu är att försöka spara på de krafter som finns kvar. Försöka hålla sig kall. Trots att de andra tar in. Man måste våga gå och vila, även om de andra fortfarande är ute och springer.

Han vill klara av det med den målsättning han har satt upp. Att gå i mål under tio dygn. Om några andra gör det fortare så får det vara så. Det är svårt att påverka.

Han planerar att starta söndagen med att gå ett marathonlopp. En skön liten söndagspromenad alltså. Då tror han att han har fått den “vila” han behöver för att återhämta sig. För vissa kan ett marathonlopp vara rehab.

Rent fysiskt så är det fötterna som smärtar värst. Högra ankeln är svullen. Vi får hoppas att drygt två timmar på rygg, med fötterna högt, hjälper.

Det är ett rävspel på hög nivå och mycket sitter just nu i huvudet på de tävlande. Den som klarar av det mentala spelet bäst har mycket vunnet. Om man följer med Kari på ett varv då och då får man höra väldigt många roliga funderingar. Här är en som belyser vad det hela handlar om, eller inte handlar om.

“Alla andra här är bättre löpare än vad jag är. Så är det. Mario, Marcel, David, ja alla. De har presterat helt otroliga tider i stora lopp”.

Efter att ha hört det så är man beredd att tro att han ska kliva av banan. Att han ger upp. Att han har hamnat i en mental avgrund. Men efter några sekunder kommer följande.

“Men vet du? Jag har lite tur på just den punkten. För just nu handlar det väldigt lite om löpning. Det handlar om något helt annat”.

Kontor.

Pappa stöttas av sonen Oliwer. 84 varv är avklarade. Fjärde marathonloppet är klart efter 88 varv. Det bör han klara av tills 22.00 (svensk tid). Då ska han också ta beslut om han går och vilar en stund eller fortsätter.

Jag frågade honom om stretching. “Stretching? Det är för ungtuppar”.

Det är ju onödigt att stanna för att äta.

Dagens lunch i Mexico: Potatismos och tonfisk.

Klockan 05.00 (12:00 svensk tid) gick han över mållinjen. Han hade då sprungit 66 varv runt banan i Parque Ninos Heroes. Tre marathonlopp är avklarade. Sju kvar. Dags att plocka fram finsk sisu.

Det är riktigt kallt här i parken strax innan gryning. Direkt efter det 66:e varvet bytte Kari om till torra kläder, fick i sig lite pasta och dryck. Eileen Steil från USA erbjöd Kari sitt tält med madrass och täcke. Det står precis intill banan och är ledigt i några timmar eftersom hon vill avverka några cykelvarv innan hon tar en paus. Come on Eileen.

Kari var inte sen att hugga på det erbjudandet, för det kändes inte helt lockande att gå iväg 200 meter till Villa Deportivo där alla bor. Krångla sig upp för fyra våningar (om det ens hade gått) och sen ner igen.

Även om Kari har bestämt sig för att köra sitt egna lopp så är det klart att han kollar vad de andra gör. Han var väldigt sugen på att kolla ställningen innan han gick och la sig.

De flesta andra sover nu. David Clamp från England gick nyligen upp. Ska bli intressant att se vad han gör för varvtider. Kari har på det tredje marathonloppet snittat ungefär 20 minuter per varv. Mario Rodriguez är ganska het just nu. Varvar på ungefär 15 minuter. Han verkar utvilad. Vi får se vad fransmannen kan göra när han vaknar. Karis målsättning om att klara detta på 10 dygn står fast.

Vi bestämde att prata lite planering när han har sovit. Om hur han ska lägga upp de avslutande sju loppen.

07.15 (14.15 svensk tid) ska Kari upp igen. Äta och förbereda sig för lopp nummer fyra.

Jag tänker även bjuda på alla era uppmuntrande kommentarer. Det kommer ge honom den där extra energin han behöver för att komma igång. Fler rapporter följer. Och även bilder, när solen har gått upp här i Mexico.

Här är första rapporten nere i Mexico. Jag kom ner till tävlingsanläggningen vid midnatt svensk tid. Då hade Kari precis klarat av sina två första marathonlopp och tog en liten paus för att lägga upp taktiken framöver.

Som ni säkert har sett så leder han fortfarande tävlingen. Mycket tack vare ett strålande insats på cykeln. Efter simningen låg han nia, men klättrade snabbt uppåt i resultatlistan. Många tävlande är fortfarande kvar på sina cyklar. Bl.a. Emmanuel Conraux, som har utlovat världsrekord. Han kliver av cykeln vilken minut som helst och är en grym löpare, men han är ju mer än åtta mil bakom…

En annan som är kvar på cykeln är Harn Wei Kua från Singapore. Hans ena knä har gått sönder. Men han vägrar ge upp. Han cyklar med ett ben.

Alldeles nyss påbörjade Kari alltså det tredje marathonloppet. Han är inte helt säker på om han kommer göra hela det loppet innan han tar paus. Han funderar på att sova i två timmar, mellan 07.00-09.00 svensk tid. Varje marathonlopp består av 22 varv runt en bana som är drygt 1900 meter.

Precis nu springer han sida vid sida med Marcel Heinig, tvåa i tävlingen. Han ligger totalt 19 varv efter.

För att sammanfatta första timmarna nere på plats så skulle jag säga så här: Kari är rejält trött och sliten. Man blir nästan lite chockad. Å andra sidan verkar alla nästan lika slitna. Nu sitter nog det mesta i huvudet. Jag hängde med Kari runt ett varv och då berättade han att det är en jäkla skön känsla att komma hit som helt okänd nykomling, över 50 år och leda loppet.

Nästa rapport kommer vid 10-11.

Senaste dygnet har inte bjudit på så många omkastningar i resultatlistan. Avstånden är ganska lika. Kari går fortfarande bäst. Han har cyklat någon mil längre än de andra under de senaste 24 timmarna.

Nu ska jag ut och jaga skavsårsspray från Scholl, Petri Hellbergs tips. För att imorgon bitti sticka iväg mot Mexico och fortsätta rapporteringen därifrån.

Kom igen nu Kari. Spurta sista 40 cykelmilen.