Jag är den förste som är anmäld till tävlingen.

Det har blivit förändringar i min säsongs planering för nästa år. Det skulle varit en Double Deca först 2011, men pga. ombyggnad av tävlings arenan kan det endast köras en “vanlig deca” 2011 eller ev. 10 x 1.

Nu kommer det att köras både en fem dubbel, tio dubbel och tjugo dubbel Ironman distans 2010. En dubbel deca är:

76 km simning - 3600 km cykel - 844 km löpning. Där vi kör all simning först, därefter cyklar vi och avslutar det hela med 20 maraton lopp som avslutning. Det har genomförts en dubbel deca tidigare, 1998 kom fyra startande i mål, varav en var kvinna. Så det är ingen omöjlig uppgift som väntar, men “lite crazy” är det ändå, om jag tänker efter….

Nu gäller det att få med sig sponsorer på detta projekt, för att det ska bli verklighet. Det är ett tufft jobb, bara det. Känner ni någon som kan vara intresserad, är ni välkomna med tips och förslag:)

Om ett år det åter 38 km simning - 1800 km cykel - 422 km löpning i World Challenge Deca Ironman i Mexiko, precis som 2008.

Men den 14 november 2010 är det dags för den ultimata utmaningen, Double Deca i Mexiko! Med 76 km simning - 3600 km cykel - 844 km löpning som ska genomföras inom maxtiden fyra veckor. Jag är redan anmäld till tävlingen som kommer att bli ett riktigt kraftprov utöver det vanliga. Det är nog den “värsta tävlingen som finns”? Känner du till något galnare?

Nu gäller det att vila och komma ur form ordentligt så att kroppen hinner få den återhämtning den behöver, efter en lång och tuff världscupsäsong. En säsong som gett mycket god erfarenhet inför kommande uppgifter. Det blev en slutlig fjärde plats i den totala världscupen och det får jag vara nöjd med, eftersom siktet var en topp-fem placering i år.

Järnmannen i Kalmar har bytt datum till lördag den 31 juli och det krockar med VM på Triple Ironman i Lensahn Tyskland. Det blir första gången jag missar Kalmar, som jag kört 12 gånger i rad sedan 1998. En liten besvikelse men VM i Tyskalnd är en av mina två A-prioriteringar den kommande säsongen, den andra är  Double Deca Ironman i Mexiko i november.

Efter en lång flygresa är vi hemma igen. Men det var nära att hemresan blivit ett dygn längre, för i Chicago var gaten stängd när jag haltande kom fram. Oliwer och Petra sprang i förväg och de släppte oss ombord efter lite övertalning. Det bränner under mina fötter rejält och hemresan har nog varit värre än den sista tionde etappen. Jag har nog blivit lite “pipplig” och känner efter alldeles för mycket?

Det blev en mycket trevlig och positiv avslutning på loppet med en andraplats sista dagen. Det var bara segraren och nye världsrekordhållaren Ferenz Szönyi som var före mig i mål. Det känns gött att gubben hänger med dem ända in i kaklet.

Det ger mycket bra inspiration och energi inför den kommande grundträningen, som startar om en dryg månad. Nu ska jag bara ta det lugnt och vila med lite rehab-simning, promenader och tennis med Oliwer. Möjligen en och annan cykeltur till jobbet, men ingen organiserad träning. Nu handlar det om att “våga komma ur form” - att kroppen får den återhämtning som den så väl behöver.

Tusen tack för alla fina kommentarer som ni bidragit med under äventyret, det har verkligen inspirerat. Speciellt de dagar som var lite skitjobbiga, men jag har inget att skylla på, det gäller att hålla sig frisk och skadefri. Men som sagt, det slutade med en formkurva som pekade uppåt, för de flesta andra var det omvänt.

Fem dagar med maginfluensa hade jag gärna varit utan, men det gjorde säkert också att jag muskulärt var piggare i slutet av loppet. Jag får se det från den ljusa sidan, det kunde varit värre.

Idag är det vilodag. Ingen träning alls. Två dagar innan tävling brukar man få det rådet, get off your legs!

Senare idag är det “prerace meeting” med alla deltagare i Deca Ironman och tävlingsledning. Där får vi bland annat våra startpaket med nummerlappar. Det är också där det görs dopingtester och läkarundersökningar med invägning.

Imorgon väntar lätt träning, bara en timme totalt. För att påminna kroppen om vad som komma skall.

Måndag 9 november 16.00 (svensk tid) startar årets upplaga av Deca Ironman. Det blir en Ironman (3,8 km simning - 180 km cykel - 42,2 km löpning) om dagen i tio dagar.

Förmiddagens genomkörare gav flera bra besked. Krampen i baksidan av vänsterlår finns kvar, men inte alls lika mycket som tidigare. Jag fick hjälp av en fantastiskt duktig massör igår kväll och ännu en behandling imorgon kommer att göra underverk. Nu kan jag springa trots att det fortfarande smärtar en del.

Simningen känns allt bättre, på cykel ska jag lära mig att hålla igen och sen är det bara att springa så fort som möjligt. Att behålla kylan och att inte köra maxfart från början är nog taktiken för alla deltagarna i tävlingen. Må den starkaste vinna…

Nu hade mina två favoritnaprapater, Felicia och Niklas varit guld värda. Ischiasnerven gör ont. Det är vänsterbenet som ömmar, Det är fortfarande drygt fyra dygn till start så det kan fortfarande bli bättre, men just nu kan jag inte ta ett enda löpsteg utan att det smärtar.

Nu till glada nyheter: Simningen känns ännu bättre idag. Jag har inte cyklat idag men kör ett test imorgon och provar även att ta några löpsteg direkt efter för att se hur skadeläget är. Jag känner ingen oro eller panik ännu, det kan mycket väl släppa på ett par dagar. Är det bara smärta det handlar om så tål jag en hel del.

Dagens simning var den snabbaste någonsin. Det känns allt bättre dag för dag. Det enda som inte är helt OK är vänster lårmuskel som har lite kramptendenser efter några löpintervaller. Jag är ju ingen löpare, så varför ska jag ge mig på sådana sprintövningar?

Jag känner att simningen fungerar allt bättre. Jag har fortfarande lite värk i handleden när jag tar i ordentligt, men revbensskadan är nästan helt OK. Detta är inget som kommer att hindra mig under tävlingen, som startar om en vecka.

Starten är klockan 16.00 svensk tid den 9 november. Klockan är sju timmar efter här i Mexiko. Vi startar samma tid varje dag efter att ha genomfört en Ironman per dag i tio dagar.  Det är 3,8 km simning, 180 km cykling och 42,2 km löpning varje dag. I tio dagar. 

Det ska bli mycket spännande och roligt, hoppas att Ni följer tävlingen och skickar glada och uppmuntrande hälsningar under loppet.

Sista veckan innan avresan har fungerat bra träningsmässigt. Lite kortare pass med inslag av fartlek både  i löpning och på cykel. Simningen flyter på… det som känns som en verklig utmaning att starta simningen varje morgon med en sliten kropp. Det gäller att se möjligheter och inte en massa hinder:)

Det är nu mindre än tre veckor kvar till starten i Mexiko den 9 november.

Kroppen har återhämtat sig bra efter den senaste dubbeln i USA. Det har blivit några bra sim- och löppass där kroppen känts OK. På cykel har jag känt mig lite sliten fortfarande men det var ju där jag köttade på rejält i Virginia. Nu blir det tre långa cykeldagar i rad med lite löpning direkt efter. Något simpass ska jag även hinna klämma in, innan det är dags för Rosa bandet-spinning på lördag. Jag kommer även att hålla ett föredrag kl. 16.00 på lördagen den 24:e på Sportlife, mittemot Operan. Har ni vägarna förbi så titta gärna in.

Efter en mycket tuff tävling i helgen ligger jag nu trea i den totala världscupen.

Jag kom sjua på dubbeln i Virginia och gjorde en ganska kontrollerad simning, dock en något för snabb första tusen för att vara optimalt. Det kostade lite på slutet och tiden blev ca. fem minuter långsammare än planerat. Handleden  och revbenen kändes OK under hela simningen. Temperaturen var ca 15 grader i luften och ca. 22 i vattnet vid simstarten. Morgonen innan var det nära nollan så jag var glad att kunna köra i min ärmlösa Helix våtdräkt. Jag låg på en nionde plats efter simningen och nu började jakten mot täten… 

Efter växlingen började cyklingen i en brant uppförsbacke på ca. 500 m. Så här gällde det att inte dra på sig mjölksyra. Det var en mycket kuperad cykelbana som rullade upp och ner hela tiden. Jag kom in i cyklingen riktigt bra och började avancera i fältet omgående. Jag hade en plan att inte tokköra i början men när jag väl började få tätkänning så köttade jag på rejält. De första 18 milen var riktigt grymma. Jag cyklade snabbast i hela fältet under en del av loppet och då var det inte tal om att hålla igen. Vis av tidigare erfarenheter vet jag att jag får betala senare under loppet, men jag ville ändå ha en riktig genomkörare här fyra veckor innan Mexiko. En härligt lång dag i friska luften.  Jag hade nu klättrat upp till en tredje plats under cykel etappen.

Den hårda forceringen på cykel kostade lite inför den avslutande löpningen, men det var främst revbenen som protesterade. Jag fick ta det lugnt och gå en del av de avslutande två marorna (84,4 km) för att inte riskera att äventyra starten i Mexiko om knappt fyra veckor. Då är det tio Ironman på tio dagar och då gäller det att koppen och skadorna är läkta. Jag låg trea efter cykelsträckan på 360 km och hade en topp-fem placering inom räckhåll men kroppen höll inte riktigt denna gången. Den här natten var det bara 3-4 plusgrader och serviceteamet frös och skakade av köld, trots rejäla kläder.

Löpsträckan var seg och tung och magen krånglade lite så jag kunde inte äta eller dricka något de sista tolv timmarna. Därav den dåliga löptiden men jag körde på säkerhet och tog det lugnt för jag hade full koll på tredje platsen i total sammandraget. Det blev en sjunde plats och det är säsongens bästa placering hittills så jag ska inte klaga. Det var flera som fick bryta men det var aldrig aktuellt för min del.

Jag beklagar att inte datakommunikationerna fungerade från Lake Ana State Park i Virginia. Vi hade ingen data/mobil förbindelse. Ingen TV på en vecka… skönt! Det var bara ekorrar i massor, rådjur och björnar i skogen.  

Det är ju bara knappt fyra veckor sedan min cykelvurpa så det får vara OK ändå, jag har inget att skylla på. Det känns gött att kroppen läker som väntat och jag hoppas fortfarande att jag slipper operera min handled. 

Efter ett besök hos Felicia på c/o Ryggkliniken idag, min fantastika naprapat, känns det ännu bättre. Hon tror att det tar ca åtta veckor till så är min handled helt läkt och revbenen behöver bara ett par veckor till. Vilket innebär att till Mexiko starten som är den 9:e november ska revbenen vara återställda. GÖTT!

Det börjar redan kännas som spring i benen och jag är riktigt sugen på mer så imorgon simmar jag igen. Back on track med sikte på 10 x Ironman på 10 dagar fr.o.m 9 till 18 november. 

Jag ser också fram emot nästa säsong efter en hittills mycket lärorik första “rookie” säsong i Ultratriathlon världscupen. Jag har med mig massor av erfarenhet till nästa år och håller på med säsongs planeringen för  fullt. Fokus ligger dock helt på Mexiko om drygt tre veckor:)

Handleden värker mest nu när jag skriver men inte längre när jag simmar. Den värker allt mindre dag för dag. Revbenen är också mycket bättre. Jag skulle simma femtusen i tisdags men det blev bara två. 

Onsdag och torsdag har jag simmat igen i tävlingsfart och slagit pers på 3000 m två dagar i rad. Även tangerat pers på 3800 m blev det av bara farten.  Uppladdningen sista veckan har inte varit optimal, men det kunde varit mycket värre. Så jag ska inte klaga  eller komma med bortförklaringar, utan bara konstatera att jag har en ny frisk hjälm.

Jag ser fram emot USA äventyret i de djupa skogarna i Virginia där banorna är de mest kuperade på hela Världscup touren. Det kommer att bli uppdateringar några gånger per dag via långsamma teleledningar. Håll utkik på sidan här så får ni de senaste från tävlingen. Jag kör dubbel Ironman, som ingår i Världscupen och den startar lördagen den 10 oktober 07.00 lokal tid. Trippeln startar redan på fredag morgonen. 

Tackvare den gamla hjälmen kan jag visualisera att jag redan är igång på dubbeln i Virginia och snart i mål. Hur det går? Ja det får ni vänta med, en dryg vecka till. Sen är der bara fyra veckor till Mexiko efter det och tio Ironman på tio dagar. Häftigt och ni kan givetvis följa tävlingarna här på sidan, om bara data kommunikationerna är med oss:)

Tack för alla kommentarer och mail som trillat in efter Sportspegeln, mycket uppskattat, det värmer och även ett stort tack till team Bernt Lagergren på TV-Sporten som gjorde detta möjligt.

Handleden blir allt bättre men revbenen ömmar rejält. Möjligen befarar man en spricka i ett revben för smärtan har tilltagit mer och mer. Men jag har både cyklat och sprungit så det kan ju också vara orsaken. Nu blir det två hela vilodagar från träning och sen kör jag ett tuffare test i helgen. Jag kommer att köra ett kortare testlopp med simning, cykel och löpning, för att känna hur kroppen svarar. Samtidigt får jag ett besked på om skadorna ev. hindrar min framfart något och utifrån det går jag sen vidare. Som det känns idag så tror jag på en start i USA om drygt två veckor. Men helgens testlopp får ge den slutliga bekräftelsen på att allt är OK:)   

Det har varit en intensiv och bra tränings vecka med inriktning på mer intervaller och kortare pass. I fredags på hemväg från jobbet cyklade jag omkull och där var det nära att hela säsongen var över. Jag slirade omkull i lösgruset uppför hemmabacken och landade på vänster sidan och slog i huvudet, vänster arm, handled, höft och knä. Jag fick ta cykeln på axeln och halta hem. Handleden värkte så jag kylde ner den och jag trodde det skulle klara sig med det.

Handleden svullnade upp på kvällen så efter övertalning av Petra åkte jag till akuten på Mölndal och efter fem timmar, kl. 02.00 kunde jag åka hem, med mycket glädjande besked, inget var brutet. En muskelbristning och öm runt revbenen, en svullen handled med ligamentskador, men ingen fraktur. Handleden borde läka på ett par veckor, om inte kan det bli handkirurgen och ev. operation. Den hoppas jag kunna vänta med till efter säsongen och ett sönderskrapat knä läker fort.

Det är lite svårt att ta riktigt djupa andetag, men smärtan kan jag stå ut med. Som triathlet behöver jag ju inte ligga i soffan, det finns alltid något annat jag kan träna. Jag har t.o.m provat att springa idag, två gånger 45 min och det gick riktigt bra. Lite kortare och ytligare andning bara…

Petri påpekade att jag måste byta hjälm, eftersom den sprack och är därmed förbrukad. Nu blir det en kamp mot klockan för det är mindre än tre veckor kvar till dubbeln i USA. Jag kommer att skriva täta rapporter om läkningen och den kommande träningen. Jag är inte särskilt orolig, utan ser framåt. Men jag säger bara en sak: ANVÄND CYKELHJÄLM:) Och nyckelbenet är helt fortfarande, bara en sån sak…

Gårdagens cykeltur var härligt uppfriskande med riktigt ihärdigt spöregn i mer än tre timmar. Jag slipper ju myggen… Det gäller att tänka positivt när inte vädret är perfekt, det är ju inget jag kan påverka. Det är inget att ödsla energi på, att bli irriterad över lite regn.

Det har blivit en bra återhämtningsvecka med ca 45 mil cykel. Idag blir det ett löppass på ca en timme. Jag hoppar över det tänkta tre mils passet, kroppen känns lite sliten fortfarande. Det är bättre att lyssna till kroppens signaler än att gå på för hårt, för tidigt.

Det är nu fyra veckor kvar till dubbeln i Virginia och sen ytterligare fyra veckor till tio gånger en Ironman i Mexiko. Det känns att kroppen återhämtar sig bra och planeringen håller. Nu är det bara att fortsätta på den inslagna vägen. Jag har avverkat tio Ironman distanser på tre månader, det återstår tolv Ironman innan säsongen är över. Jag ser verkligen fram emot de två sista tävlingarna, formen är i stigande ju längre säsongen går. Frisk och skadefri är det som gäller…