Det har blivit några promenader och tre dagar med cykel. Det känns förvånansvärt bra redan nu och imorgon blir det ett längre cykelpass. Det blir improvisation, helt efter kännsla, allt mellan 12 och 20 mil. Det viktigaste är att inte slita ut utan återställa kroppen i stridsdugligt skick. Det känns riktigt spännande inför de två avslutande tävlingarna i världscupen. Krafterna återvänder allt snabbare och jag ser fram emot de avlutande tio gånger en (10×1) Ironman i Mexiko i november. Men först har jag en dubbel Ironman i Virginia om fyra veckor som går på mycket kuperade banor. Nu plockar jag bort ytterligare ca. 3 kg för att kunna hävda mig ännu bättre i uppförsbackarna runt Lake Ana i Virginia, USA. 

Jag putsade mitt pers på dubbel Ironman med exakt 30 minuter i Slovenien. Detta tack vare en  bra cykeltid på de 36 milen, 11 tim 28 min. Detta trots lite strul med belysningen igen.. Däremot tappade jag nästan 20 min på simningen, mot min bästa tid, som denna gång avverkades i öppet vatten, en liten sjö med temp på ca 24-25 gr. Det är svårare med orienteringen och vid varje vätske påfyllning fick vi simma in till land för att dricka och det gjorde lite extra meter. På löpningen höll jag ihop det bra och tappade endast ca 10 min mot min bästa tid. Sen gjorde säkert den snabbare cyklingen att jag inte riktigt orkade spurta på löpningen men en putsning av pers med 30 min får duga. Jag är fullt nöjd med det och det blev återigen en elfte placering i sammandraget. Det är väl bara att inse att jag inte är bättre än så på de här “kortare distanserna” i år. Därmemot förstärkte jag min fjärde plats i den totala världscupen och nu återstår endast två deltävlingar, nämligen Vireginia om knappt fem veckor, åter en dubbel och säsongs avslutningen i Mexiko med 10 x 1 Ironman. En Ironman per dag i tio dagar, det blir något att bita i. 

Jag har haft placeringarna 12-10-11-11 på de fyra första världscup tävlingarna så jag har varit väldigt jämn, utan att få till den riktiga spetsen. Att tampas om top 10 placeringar på dubbel Ironman redan i år är nog t.o.m något över förväntan. På trippel visste jag att jag hävdar mig bättre, tack vare åttonde placeringen redan i debuten på trippeln förra året. Att jag håller en fjärde plats i totalcupen är grymt häftigt, det är nu 91 man som tagit poäng i sammandraget. Målet är ju top fem i år.

Jag tycker att jag fortfarande lär mig mer och mer för varje tävling så det känns spännande inför nästa säsong. Då kommer det att bli VM på dubbel IM i Ungern i juni och EM på trippeln i Tyskland i juli. Sen kommer årets höjdpunkt World Challenge Deca Ironaman i Mexiko i november, “The Mother of Deca”. Den riktiga Deca som innebär 38 km sim – 1800 km cykel – 422 km löpning och då ska jag under 200 timmar är målet. Ni vet att världsrekordet är 192 tim 8 min. och det siktar vi mot 2012.. låter det galet? Nja, kanske men jag tycker att det ska bli ganska häftigt, framför allt känns det som en bra och motiverande utmaning. Nu ska jag ut och njuta av solen… promenerandes.    

Jag slog nytt personligt rekord på distansen dubbel-Ironman under världscuptävlingen i Murska Sobota, Slovenien. Det nya rekordet lyder 25:41:00. En sänkning med ungefär 30 minuter.

Det blev återigen en elfteplacering i ett tufft startfält. Jag stärkte i och med detta min fjärdeplats i den totala världscupen.

Stefan Zetterström. den andre svensken i tävlingen kom på 19:e plats och klarade för första gången en dubbel-Ironman under 30 timmar. Han slog sitt personliga rekord med drygt tre timmar. 29:25:00.

En längre tävlingsrapport kommer under tisdagen.

Banorna är snabba och det ska bli görsköj. Det är verkligen platt som en pannkaka här.

Det ser ut att bli regn igen enligt prognoserna, men det är bara som vanligt. Det har ju regnat på alla tävlingar i årets världscup. Så det är bara att gilla läget och kötta på. Det är mest synd om serviceteamet som får utstå regn och rusk, med kyla på natten som kan bli lite jobbig. De är tuffa, tappra och härdade och dessutom har vi med oss varma regntäta kläder för teamet. Själv kör jag utan regnkläder i vanlig ordning och hoppas att jag kan hålla värmen denna gången utan att få kramp i ryggen som senast.

Det kommer att gå bra, det enda luriga är väglaget på cykel, som blir lite slirigt om det regnar för mycket, det är dock lika för alla. Ni kan följa tävlingen via länken här bredvid. Skriv gärna glada hälsningar och hejarop, om ni orkar. Starten är kl. 16:00 på fredag 28 augusti.

Det har blivit några kortare och tuffare pass i helgen, som en genomkörare innan dubbeln i Slovenien.

Vi startar på fredag 28 aug. kl. 16.00 och ni kan följa loppet här på sidan. Formen är  okej men jag har bitvis känt mig lite sliten under de senaste veckorna. Det beror säkert delvis på att jag har gått ner ungefär tre kilo i vikt som förberedelse inför USA-resan. Tävlingen i Virginia går på mycket kuperade banor så jag skalar av ytterligare tre kilo efter tävlingen i Slovenien. Nu gäller det att behålla styrka trots viktreducering. Den som väntar får se om jag lyckas…

Tempopassen i början av veckan har fungerat perfekt och nu blir det två vilodagar. På lördag blir det en kort version av “en lång dag” – lite simning, lite cykel och lite löpning. Tempot blir lagom, ingen urladdning. Den har jag redan avverkat för några dagar sedan. Nu ska formen komma smygande och det är bara åtta dagar kvar till starten i Slovenien.

Nu vässar jag till formen lite ytterligare med några kortare tempopass. Det gäller bara att inte bryta ner kroppen för mycket så jag riskerar skador eller förkylningar. Det känns fortfarande bra så det är bara att köra på enligt plan. Men man ska komma ihåg att mer är inte alltid bättre – så det gäller att lyssna på kroppen.

Det är snart dags för tävling igen och återhämtningen har fungerat perfekt. Jag har gått ner några kilo i vikt inför höstens tävlingar som kommer att köras på mer kuperade banor. Nu gäller det bara att trimma in de sista två veckorna och hålla mig frisk och skadefri – som vanligt.

Träningen fungerar helt enligt planen, så jag ser fram emot tävlingen i Slovenien som kommer att bli den tuffaste hittills, med ett mycket starkt startfält. De flesta av toppnamnen från Slovenien, Ungern, Österrike, Tyskland och Frankrike står åter på startlinjen. Nu får den gamle bekänna färg igen. Men vi ska köra om det.

I söndags var jag med familjen på Skara sommarland och startar man tidigt, det är ju bara 13 mil cykelvägen, så hinner man med mycket bus och kul.

Som att åka radiobil och mycket lek och plask i alla de former. En skön och avkopplande dag med lite träning först och en hel dag utan regn, bättre kan det knappast bli. Nu är det 2,5 vecka kvar till nästa dubbel i Slovenien. Det rullar på och jag har väl snart återhämtat mig hyffsat från de två senaste tävlingarna, men lite sliten är jag allt fortfarande. Nu gäller det att använda huvudet och inte köra slut på kroppen helt, det är balans på den “vassa eggen” som Lundell sjöng en gång i tiden. Eller. Fortfarande gör.

Cyklade till jobbet imorse 05.30 med solen på väg upp, nästan vindstilla, en morgon som måste upplevas. Dagens första träningspass är avklarad.  Det blir en lite längre tur i eftermiddag, med den vanliga korta löprundan direkt efteråt. Solen lyser och vi med den.

Nu är jag på en fjärdeplats med fem poäng upp till tredjeplatsen och tolv poängs försprång till femte platsen. Det kommer att bli stentufft om platserna och det är prispengar till de tre första i totalcupen.

Jag har som mål att komma topp-fem i år och det gäller att kroppen håller för alla sex deltävlingarna. Hittills är det 83 man som tagit världscuppoäng i år. Slovenen Markovic har ledningen, efter två segrar och en andraplats. Fransmannen Jolly är lika klar tvåa och ungraren Szönyi, (som jag slog i Mexico) ligger trea. Femma ligger Schytil från Österrike och sexa är ultratriathlon-legenden Guy Rossi från Frankrike.

Mina klubbkompisar Stefan Zetterström (63:a) och Petri Hellberg (76:a) har också tagit poäng i årets världscup. Stefan ska köra Slovenien om fyra veckor med mig och Petri börjar komma igång med träningen efter sin otäcka vurpa i Österrike, så han blir att räkna med nästa säsong. Ni kan se resultatlistorna här.

Jag körde min tuffaste trippel förra helgen, med den avslutande tredje maran på 11h 22min.

Jag kom ändå på en elfte plats totalt och har avancerat ytterligare i den totala världscupen.

Varför blev det så här? Jag fick kramp i ländryggen och kunde inte gå normalt. Det berodde säkert på flera orsaker, bl.a att jag körde rätt tufft på cykeln. Simningen gick annars ganska planenligt, men blev något för ryckigt för att vara perfekt. På cykel var jag uppe och “köttade” på så vinnaren Markovic hade svårt att hänga med ett tag. Han åkte på en varning och gult kort för att han låg för nära. Inom de tio meter som är gränsen för det tillåtna. På natten fick jag betala lite för den hårda forceringen och tappade lite tid – som jag alltid gör på natten – men jag tror jag börjar komma underfund med orsakerna här också. Sedan växlade jag som sjua efter cyklingen och hade en jämn och stabil löpning de två första marorna. Dock forcerade jag lite väl andra halvan av första maran, men jag lär mig.

Sedan kom det en riktig regnskur, med inslag av hagel och det blev ruskigt kallt. De andra medtävlarna tog regnskydd under träden, men jag fortsatte i regnet och blev givetvis helt nerkyld. Då högg krampen in i ryggen som en kniv. Trots två besök i massagetältet och försök med värmesalvor och annat släppte inte krampen. Den blev bara värre och värre. Speciellt i uppförsbackarna, som jag till slut fick gå uppför baklänges. För att komma framåt fick jag rusa 30-50 meter i taget, från lyktstolpe till nästa träd, från trädet till ett staket för att vila. Långsamt kom jag framåt. Det gick knappt att få in luft och det är tufft att göra en mara och hålla andan. Därför de många stoppen – en måste ju andas ibland!

Annars hade jag en bra tid på gång, klart under mitt tidigare personliga rekord. En möjlig 5:e-7:e plats var i sikte. Men jag har inget att skylla på, jag var inte bättre just då.

Det är även så att kroppen inte är helt återhämtad efter de två dubbla Ironman som jag kört de senaste veckorna. Men jag gjorde en satsning utan att feglira, jag körde så mycket det gick, när det gick. Det kommer svackor under ett race, även under kortare lopp än en trippel, men det går att komma igen. Ge aldrig upp.

Ett stort tack till världens bästa supportcrew: Petra, Oliwer, Stefan och Gisela stöttade hela vägen in i mål. Utan ett bra team är ultratriathlon en omöjlighet. TACK!

På lördag är det åter dags för Järnmannen i Kalmar, den tolfte i rad och det känns som kroppen börjar komma igen. Nu får detta bli som en lång träningsdag med betoning på återhämtning. Men väl uppe i sadeln är det väl som vanligt, svårt att hålla igen. Sen är det bara ta sig hem, bäst man kan. Vi ses på banan och lycka till alla som ska köra.

En timme före själva pre-race meetingen på Järnmannen i Kalmar, håller jag ett föredrag om min världscupsatsning i ultratriathlon. Jag berättar om mina senaste tävlingar med bl.a Deca World Challenge (10 Ironman) i Mexico i november 2008 och årets genomförda tävlingar i världscupen (två dubbla & en trippel). Jag berättar också om nya satsningar. Ni är alla hjärtligt välkomna! Vi ses i Kalmarsalen.

Det blev en elfte plats i Tyskland efter en tuff avslutning.

Det tredje marathonloppet tog 11h 22min. Elva timmar och tjugotvåminuter! Jag hade kramp från sätesmusklerna till bröstryggen. Jag kunde inte stå eller gå upprätt och inte andas in ordentligt. Jag fick gå 30-50 meter i stöten. Från lyktstolpe till lyktstolpe. Sen vila. Och försöka dra några andetag.

Det var på ren vilja jag tog mig framåt längs banan. Det var inte ens roligt hela tiden. Men att ge upp och bryta var aldrig aktuellt. Jag avancerar i alla fall i den totala världscupen.

Nu ska jag på naprapatbehandlig. Det är ju Järnmannen i Kalmar på lördag som hägrar. Den missar jag inte för allt smör i Småland.

Ett stort tack till Oliwer, Petra, Stefan och Gisela för allt ert tålamod.

En utförligare tävlingsrapport kommer imorgon.

En vecka på hårdförläggning med sovsäck och luftmadrass – uppladdningen inför årets viktigaste tävling har varit perfekt, trots pyspunka… på luftmadrassen. En riktig deca boot camp!

Med det härdar. Vad gör man inte för att få tävla, trots svårigheter att hitta fler sponsorer. En husbil vore perfekt.

Formen känns äckligt bra! Jag ska sätta personligt rekord – med minst en timme.

Det utlovas till och med mitt favoritväder på fredag – spöregn. Det kan inte kännas bättre. I’m loving it!