Efter en lång flygresa är vi hemma igen. Men det var nära att hemresan blivit ett dygn längre, för i Chicago var gaten stängd när jag haltande kom fram. Oliwer och Petra sprang i förväg och de släppte oss ombord efter lite övertalning. Det bränner under mina fötter rejält och hemresan har nog varit värre än den sista tionde etappen. Jag har nog blivit lite “pipplig” och känner efter alldeles för mycket?

Det blev en mycket trevlig och positiv avslutning på loppet med en andraplats sista dagen. Det var bara segraren och nye världsrekordhållaren Ferenz Szönyi som var före mig i mål. Det känns gött att gubben hänger med dem ända in i kaklet.

Det ger mycket bra inspiration och energi inför den kommande grundträningen, som startar om en dryg månad. Nu ska jag bara ta det lugnt och vila med lite rehab-simning, promenader och tennis med Oliwer. Möjligen en och annan cykeltur till jobbet, men ingen organiserad träning. Nu handlar det om att “våga komma ur form” - att kroppen får den återhämtning som den så väl behöver.

Tusen tack för alla fina kommentarer som ni bidragit med under äventyret, det har verkligen inspirerat. Speciellt de dagar som var lite skitjobbiga, men jag har inget att skylla på, det gäller att hålla sig frisk och skadefri. Men som sagt, det slutade med en formkurva som pekade uppåt, för de flesta andra var det omvänt.

Fem dagar med maginfluensa hade jag gärna varit utan, men det gjorde säkert också att jag muskulärt var piggare i slutet av loppet. Jag får se det från den ljusa sidan, det kunde varit värre.