Så var första världscuptävligen avklarad. Jag kom i mål som tolva av 56 startande i den här dubbla Ironman-tävlingen som även räknades som EM.

Kanske gick jag ut för hårt under simningen. Den officiella simtiden blev 2:33:08. I den tiden ingår även ungefär två minuters löpning fram till växligen mellan siming och löpning. Med tanke på det, så slog jag mitt personliga rekord på simsträckan under en Ironman. Två gånger om. Mitt tidigare rekord lydde 1:16:00, på halva distansen alltså.

Väl uppe på cykeln kändes det bra. I arton mil. Sen blev jag mycket trött under de sista arton milen. Där fick jag kanske sota för min snabba simtid. Cykeltiden blev 12:37:44

Helt motsatt kändes det under löpningen. Första martathonloppet var segt. Men under det andra kände jag att kom igång. Löptiden blev 11:00:45.

Jag var bara 50 sekunder från elfteplatsen och bara sju minuter från tiondeplatsen. Men jag är nöjd ändå. En tolfteplats var vad jag hade förväntat mig och med totaltiden 26:11:38 kom jag med god marginal under de 27 timmarna som var mitt mål.

Det var usla väderförhållanden under tävlingen. Inte som kanonvädret hemma i Sverige direkt. Utan spöregn och halv storm.

Tyvärr råkade Petri Hellberg, min lagkamrat, ut för en läskig vurpa i början av cyklingen. När jag skriver detta vet jag att han ligger på sjukhus med brutet nyckelben, handled och finger. Kämpa på Petri!

För att sumera första tävlingen. Jag är nöjd. Detta är trots allt bara början på en lång säsongen som slutar först i Mexiko i november. Det gäller att planera och följa sin plan. Nu väntar några dagars vila. Jag kommer hoppa upp på cykeln för ett rehab-pass på tisdag. Kanske lite simning på fredag. Sen får jag trappa upp träningen om två veckor. Om tre veckor får jag lätta på trycket och toppa formen för nästa tävling i Ungern 25-28 juni.

Nä. Nu gäller det att äta och fylla på depåerna. Jag har haft svårt för det efter tävlingen. Min första måltid efter loppet kom, så att säga, upp igen.

Tack för alla uppmuntrande kommentarer.