Efter en mycket tuff tävling i helgen ligger jag nu trea i den totala världscupen.

Jag kom sjua på dubbeln i Virginia och gjorde en ganska kontrollerad simning, dock en något för snabb första tusen för att vara optimalt. Det kostade lite på slutet och tiden blev ca. fem minuter långsammare än planerat. Handleden  och revbenen kändes OK under hela simningen. Temperaturen var ca 15 grader i luften och ca. 22 i vattnet vid simstarten. Morgonen innan var det nära nollan så jag var glad att kunna köra i min ärmlösa Helix våtdräkt. Jag låg på en nionde plats efter simningen och nu började jakten mot täten… 

Efter växlingen började cyklingen i en brant uppförsbacke på ca. 500 m. Så här gällde det att inte dra på sig mjölksyra. Det var en mycket kuperad cykelbana som rullade upp och ner hela tiden. Jag kom in i cyklingen riktigt bra och började avancera i fältet omgående. Jag hade en plan att inte tokköra i början men när jag väl började få tätkänning så köttade jag på rejält. De första 18 milen var riktigt grymma. Jag cyklade snabbast i hela fältet under en del av loppet och då var det inte tal om att hålla igen. Vis av tidigare erfarenheter vet jag att jag får betala senare under loppet, men jag ville ändå ha en riktig genomkörare här fyra veckor innan Mexiko. En härligt lång dag i friska luften.  Jag hade nu klättrat upp till en tredje plats under cykel etappen.

Den hårda forceringen på cykel kostade lite inför den avslutande löpningen, men det var främst revbenen som protesterade. Jag fick ta det lugnt och gå en del av de avslutande två marorna (84,4 km) för att inte riskera att äventyra starten i Mexiko om knappt fyra veckor. Då är det tio Ironman på tio dagar och då gäller det att koppen och skadorna är läkta. Jag låg trea efter cykelsträckan på 360 km och hade en topp-fem placering inom räckhåll men kroppen höll inte riktigt denna gången. Den här natten var det bara 3-4 plusgrader och serviceteamet frös och skakade av köld, trots rejäla kläder.

Löpsträckan var seg och tung och magen krånglade lite så jag kunde inte äta eller dricka något de sista tolv timmarna. Därav den dåliga löptiden men jag körde på säkerhet och tog det lugnt för jag hade full koll på tredje platsen i total sammandraget. Det blev en sjunde plats och det är säsongens bästa placering hittills så jag ska inte klaga. Det var flera som fick bryta men det var aldrig aktuellt för min del.

Jag beklagar att inte datakommunikationerna fungerade från Lake Ana State Park i Virginia. Vi hade ingen data/mobil förbindelse. Ingen TV på en vecka… skönt! Det var bara ekorrar i massor, rådjur och björnar i skogen.  

Det är ju bara knappt fyra veckor sedan min cykelvurpa så det får vara OK ändå, jag har inget att skylla på. Det känns gött att kroppen läker som väntat och jag hoppas fortfarande att jag slipper operera min handled. 

Efter ett besök hos Felicia på c/o Ryggkliniken idag, min fantastika naprapat, känns det ännu bättre. Hon tror att det tar ca åtta veckor till så är min handled helt läkt och revbenen behöver bara ett par veckor till. Vilket innebär att till Mexiko starten som är den 9:e november ska revbenen vara återställda. GÖTT!

Det börjar redan kännas som spring i benen och jag är riktigt sugen på mer så imorgon simmar jag igen. Back on track med sikte på 10 x Ironman på 10 dagar fr.o.m 9 till 18 november. 

Jag ser också fram emot nästa säsong efter en hittills mycket lärorik första “rookie” säsong i Ultratriathlon världscupen. Jag har med mig massor av erfarenhet till nästa år och håller på med säsongs planeringen för  fullt. Fokus ligger dock helt på Mexiko om drygt tre veckor:)